Under sista kursveckan har både föreläsning och seminarium berört ämnet dyslexi, vilket är spännande och lite läskigt. Man har ju hört skräckhistorier om hur vissa elever klarar sig genom många skolår innan dyslexin upptäcks, och då alldeles försent. Jag fasar för att vara en lärare som inte ser och då inte kan hjälpa eleven. Frågan som dök upp på seminariet var; hur kan detta komma sig? Hur kan man missa att en elev har dyslexi? Seminarieledaren Karin berättade att det inte finns några vetenskapliga studier på detta, men att hennes personliga upplevelser är att elever är otroligt duktiga på att dölja att de inte kan och lyckas klara sig genom undervisningen ändå. Detta stärks av Carinas föreläsning där hon tog upp att dyslexi ofta döljs av en slarvig handstil, just för att det ska vara svårt att se. Carina tog även upp vad som utmärker en dyslektiker, bl.a. att ändelser försvinner eller blir fel, att dubbelteckning försvinner, att de vänder på orden och att eleven skriver långsamt och inte har automatiserat skrivandet. Karins inlägg vad gäller kännetecknen av dyslexi var också att dyslektikern gör genomgående fel, medan andra elever gör fel någon gång men sen ser och rättar till. Karin poängterade att bara stavfel inte är dyslexi, utan att dyslexin har många fler beröringspunkter än bara stavfel. Vilket Carina också lyfte i sin föreläsning där hon påpekade handstil och att eleven skriver långsamt.

Elever med svenska som andraspråk dök åter igen upp på tablån den här veckan, men nu i forskningsrapporten ”Den dubbla uppgiften” av Mariana Sellgren. Sellgren gjorde en studie där tvåspråkiga elever arbetade med förklarande genre i SO. Syftet med studien var att ”beskriva och diskutera ett genrepedagogiskt klassrumsarbete med förklarande genre i en flerspråkig elevgrupp i grundskolans mellanår”. Under detta arbete jobbade de med texter om Östersjön i olika steg. Först i helklass där de tillsammans läste och arbetade sig igenom en läromedelstext om Österjön. Sedan skrev de en text om ämnet tillsammans i helklass. Efter det skrev eleverna texter i smågrupper och slutligen fick de skriva en text individuellt. Det visade sig att eleverna med svenska som andraspråk gynnades av att sitta i smågrupper då de kunde fråga och diskutera begrepp med klasskamraterna, vilket inte är lika lätt att framföra i helklass. Min tanke var att elever med svenska som förstaspråk säkerligen också gynnas av att tillsammans med andra diskutera och komponera en text. Det är lite så vi har arbetat i den här kursen med studiegrupper, vilket är ett fantastiskt bra sätt att lära sig. Där vågar man ventilera och fråga saker man inte vågar säga inför hela seminariegruppen. Jag kan tänka mig att det är samma känsla för eleverna. När eleverna sedan hade befäst de ämnesspecifika orden var det lättare att skriva en egen text när de hade vidgat sin förståelse för ämnet och ordförrådet.

För att återvända till föreläsningen så togs det även upp vilka delar som måste falla på plats för att skrivandet ska fungera. Det handlar om motorik för att kunna föra pennan dit den ska, perception för att kunna uppmärksamma och tolka sinnesintrycken som man får från omgivningen samt att eleverna har ett ordförråd som de kan bygga sin text av. Med tanke blir jag att tänka på hur fascinerande att de allra flesta lär sig skriva och dessutom ganska bra. Det kanske låter lite flummigt eftersom det ofta ses som en självklarhet att kunna skriva, men det är ju egentligen inte det. Det ligger mycket bakom ett gott skrivande. Det är så många delar som ska klaffa för att man ens ska kunna skriva en mening. När det är gjort ska man börja fokusera på att skrivandet ska ha ett syfte, att texten fyller en kommunikativ funktion så väl som en kognitiv funktion. Texten ska sedan läsas, redigeras, värderas och eventuellt skrivas om. Som Strömquist poängterar ” Skrivförmåga är inte någon exklusiv egenskap, förunnad ett fåtal, utan skrivandet är ett hantverk som kan läras in och utvecklas genom övning”. Alla har naturligtvis olika förutsättningar för att lära sig skriva, men alla måste utveckla sitt skrivande genom att läsa, skriva och skriva om. Med risk för att låta lite överdrivet sentimental så är det rätt häftigt att jag kommer få vara med i elevernas utveckling och hjälpa dem i deras skrivprocess. Ganska coolt faktiskt. Och komplext. Och det vilar ett stort och tungt ansvar på mina axlar. Minst tre ton. Men fortfarande kul, och framför allt coolt. Jag ser fram emot det.