Det var mycket som var intressant med denna veckas föreläsning. En sak som jag speciellt blev att fundera på är just detta hur språket förändras och vad enligt normen anses vara korrekt. Föreläsaren nämnde det faktum att hon är upplärd att skriva han är längre än jag medan de flesta idag anser att han är längre än mig är det korrekta sättet att skriva meningen. Att det som först är korrekt sedan anses vara fel på grund av att språket förändras. Att skriva han är längre än jag låter så himla fel för mig, samma sak att skriva dom istället för de och dem. Men kanske är det samma fenomen här, att det snart kommer att se rätt ut att skriva dom och att jag då blir att skriva fel. Självklart kan det underlätta för yngre skribenter men detta innebär även att jag som lärare måste ställa om mitt eget språkbruk. Det är dock lustigt hur många gånger man blir irriterad över meningar/ord som ser fel ut, så som särskrivningar samt konstiga meningar. Bara det faktum att många kan säga att de ska följa med hon hem (istället för henne), vilket jag ofta hört bland vänner samt yngre barn, är helt absurt för mig då jag inte kan förstå hur kan de inte höra, eller se, att det är fel? Ofta så tycker jag att det går att se om ord är felstavade, eller om meningar inte hänger ihop eller är bra formulerade, då det inte ser rätt ut. När jag var yngre vet jag att jag ofta skrev upp olika förslag på hur ordet stavas för att sedan välja det som ser mest rätt ut. Detta är en intressant tanke, att vi blir så inlärda att det ska låta och se rätt ut.